18 år & Mamma till Loke♥

Ja det är något jag funderar på, ni som har barn och antingen bloggar eller har vänner som har egna barn. Kör ni på sanningen rakt igenom om hur det går för er med ert barn? Eller lägger ni på det där falska leendet och säger att allt är jätte bra och att det funkar perfekt för er med ALLT!
Jag har svårt att tro att alla vågar erkänna hur deras vardag ser ut, det finns säker olika anledningar till varför man inte vill vara ärlig om den saken, rädda att bli dömma om hur man behandlar sitt/sina barn.

Men jag kan vara ärlig, jag har nog sveriges sämsta tålamod och jag får panik så fort lilleman skriker. Loke har någon from av kolik alla gånger, då han skriker för fullt mitt på dagen och en bit in på kvällen. Men vad kan jag göra åt saken? Ingenting, absolut nada! Jag kan endast försöka trösta honom och bära runt på honom. Men knappt det hjälper när han gallskriker, så jag tappar tålamodet och det blir då lättast för mig att gråta hysteriskt själv. Jag visste med mig själv att få barn inte är en dans på roser, men jag visste inte att jag skulle få en son med mag problem som måste bli buren för det mesta!
Det är tufft att få barn och det visste jag om, inget barn äter, kissar och bajsar endast.
Det spelar ingen roll hur många som än säger att de har en snällt barn som inte gråter! ALLA barn gråter och alla barn är missnöjda nån gång. Det går inte att undvika gråtattacker på barn och det går inte att trycka in bröstet i mun på de för att de ska bli nöjda. Barn måste få uttrycka sina känslor, de måste få gråta.

Men det känns som om många tjejer som bloggar bara beskriver sina bra dagar som mamma, de är absolut inte slitna, trötta, skitiga och bara allmänt sönder-stressade! Man ska bara va den där perfekta mamma som är smal efter 3 veckor igen och man har ett barn som gråter och knappt bajsar! BULLSHIT!!!

Jag erkänner, jag är sliten, trött, sönder stressad och jag är verkligen inte smal igen!!! Jag kommer knappt ihåg när jag själv duschade, och toalettbesöken går som ett jäkla marathon lopp för att vara i närheten ifall han börjar gråta! Visseligen har jag min mamma hemma just nu, men efter helgen går hon tillbaka till jobbet och semestern är slut! Då blir jag ensam och jag är livrädd för det, eftersom Loke har kolik och jag har mitt super dåliga tålamod! Men jag måste ju lära mig nån gång, så jag antar att det bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av saken!
Men jag vet med mig själv att jag kommer vara utbränd på kvällarna, men jag måste ju! För det är ingen som kommer hålla mig i handen tills han är 7 månader gammal. Jag måste lära mig att bearbeta mitt dåliga tålamod och mina hysteriska gråtattacker!!

Men hur gör ni? Berättar ni sanningen i era bloggar eller för era vänner!? Att ni har det lite svårt vissa dagar, eller säger ni bara att allt är jättebra?!
Ja det är något jag undrar om :)

Nu ska jag göra middag ;)