Styrka!
Varje dag och vart man än vänder sig, så läser man om dessa självupptagna och egoistiska mammorna som har underbara barn! Jag är så less på det, antingen så är det dessa moralkärringar som gnäller över att man som mamma inte får ha egentid och ens liv är helt utom räckhåll när man ha skaffat barn. Eller så är de där jäkla självupptagna mammorna som är så spydiga och jobbiga över att deras barn är helt underbar för de sover hela nätterna, skiter inte äckligt och gnäller aldrig. Ja så jäkla bra för er och vad jag inte bryr mig!
Men vart finns de där dyngkåta och slitna mammorna som går in i väggen för att deras barn fortfarande vaknar mitt i natten och bara gnäller! Vart finns ni ? Varför får man aldrig hört något ifrån er eller hur era liv ser ut?!
Eller ni som är ensamstående och kämpar varje dag för att få det att gå runt hemma samtidigit som ni har 711 bollar i luften, varför får man aldrig läsa om era svåra och tuffa dagar? :)
Jag vill läsa och höra om er som har det tufft, för jag är själv i samma sits. Jag är ensamstående och jag har ett tålamod som jag skulle vilja skänka bort så dåligt som det är. Jag gråter och går in i väggen de gångerna min son vägrar att sova, för istället är det mycket roligare att testa mammas tålamod! Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte skrika på honom, för han är bara 4 månader han fattar inte vafan jag menar. Även fast jag ibland har lust att bara skrika rakt ut för att tålamodet har gått åt helvete! Samtidigt som jag försöker göra min son nöjd och lycklig, så försöker jag plugga distans för att jag vill inte att min liv ska tas över utav bajsblöjor och gråtande barn.
Jag är mamma, men jag är även tjej som har levt ett liv innan allt detta. Innan jag valde att behålla min son hade jag är liv även fast det inte känns som det, men jag har det konstigt nog och även fast Loke är hela mitt liv nu för tiden. Så måste jag får vara bara Eleanor som kanske inte alltid orkar med skrik och envishet, jag måste få gå in i väggen, få ha egentid och ibland bara tänka på mig själv trots att jag alltid har Loke i bakhuvudet!
Även fast det bara finns 24 timmar på ett dygn så spenderar jag 30 timmar på dygnet med Loke, vilket inte är så konstigt eftersom det är min son! Så jag får ju ta det att han alltid är med mig, men då måste man få gå in i väggen, gråta lite och bara ta några djupa andetag utan att få dömande kommentarer eller dömande blickar! Man är inte mer än mamma, inte mer än en vanlig tjej som vem som helst bara det att man har ett grymt stort ansvar för någon annan. Så varför ska just vi mamma blir mer dömd än andra vanliga tjejer? Sen dessa kommentarer "du som är ung och har barn, ska orka mycket mera" Jaha? Vart står det skrivet? Jag kan väl bli lika sliten och trött som en liten äldre mamma på 34 år eller hur? Jag behöver väl inte vara mer pigg och har mer energi bara för att jag är 17 och inte äldre.. Näää blir så trött på allt detta, tycker att dessa dyngkåta, ensamstående, desperata och ensamma mammorna kan kliva fram nu och ta mer plats! Så att dessa självupptagna mammorna hoppar av sina höga hästar och inser att det finns andra som sliter som djur dag som natt för att få livet att fungerar! Speciellt vi som är ensamma med barnen, vi har ingen vi kan säga ”här ta ditt barn, för jag behöver egentid” Det finns inte på vår världskarta, vi måste göra allting samtidigt. Ni som inte är ensam kan be er kille/man tar barnet så ni kan te.x duscha. Vi andra måste lära oss att mata barn, duscha, gå på toa, leka, söva barn, laga mat till oss själva, städa och allting annat som ska göras SAMTIDIGT! För att allt och alla ska bli nöjda, för det går inte att säga till en 4 månaders bebis, sitt still och lek medans mamma duschar-städar-tvättar-matar-och-allting-annat-SAMTIDIGT!
Ja vi alla kämpar på olika sätt, men ibland behöver man lite mer beröm ifrån andra! Så här får ni:
Ni alla är underbar, spelar ingen roll om ni är korta, tjocka, smala, långa, ensamstående, gifta, förlovade, skilda, lämnad, äldre, yngre, sambos, separerade! Ni alla gör ett underbart jobb med era barn och de kommer få ett utmärkt liv! Jag önskar er och era barn ett underbart liv!