18 år & Mamma till Loke♥

Håll tyst, sluta skrik. Snälla sluta nu, jag ger bort dig snart , jag orkar inte mera! Jag klarar inte av detta längre, nu ger jag upp!

Alla dessa ord har snurrat i mitt huvud från första början med Loke och hans känsliga mage, jag har sagt och önskat något de värsta sakerna. Det är en utmaning att ha ett otröstligt barn som har så ont, men inte kan tala om det! Men allt har inte vara varit hans mage utan hans ständiga hängande på sin mamma, drev mig till vansinne. I 3 månader fick jag kämpa för att få honom att sova för sig själv, åtminstone bredvid mig. Jag bar på Loke dag som natt, han gnällde så fort jag la ner honom och jag tappade tålamodet. Jag ville ju bara att han skulle ligga för sig själv och vara tyst en stund, vad va problemet liksom?

Sanningen är att allt var ett problem för honom, han behövde sin mamma och jag insåg inte det först gråten stod mig i halsen och jag skakade av frustation. Jag kände mig som världens sämsta mamma och ibland känner jag fortfarande så, jag kunde inte trösta mitt barn, trots att han skrek!  Det var många gånger under de första månaderna, som jag bara ville ge bort Loke och säga upp min mammaroll. Jag orkade inte trycket, vart fick man all ork ifrån? Han drev mig till vansinne med sitt skrikande, som inte alls var hans fel!!  Ibland  önskar jag att man kunde klappa till sig själv för sina önskningar och sina dumma ord, men det går ju inte. Men så som jag har gråtit finns inte, ibland funderade jag på att gå och slå in mitt huvud i en betong vägg eller helt enkelt gå och hänga mig för jag inte kunde trösta min älskade son.   Men jag älskade honom obeskrivligt även fast han skrek och jag älskar honom fortfarande! Men han skrikande är det värsta jag vet om, han ville ha hjälp och det enda jag kunde göra var att gå runt med honom på axeln.  Men inte ens det hjälpte och jag var en fruktansvärd mamma enligt mig själv!

Men på något sätt orkade och lyckades jag med min underbara mamma som stötning och hjälp. I dagens läge är Loke snart 5 månader och hans mage är normal eller vad jag ska säga.  Men självklart är han fortfarande gnällig, men absolut inte på samma sätt längre. Han kan gnälla lite extra när jag lägger ner honom eller om jag får ifrån honom för en stund.  Men just idag är det en sån dag jag skulle vilja hoppa över, strunta i och bara sova förbi. Kanske för att Loke har ont i sin mun och vill helst bara bli buren på, men jag kan inte direkt neka honom. Han har ju ont och han måste få känna att jag finns där för honom. Så jag kommer få bära på honom tills hans mun har lugnat sig, för han måste få sin närhet av mig. Men om det är något jag tror så är det att jag försöker finna där för Loke extra mycket eftersom hans pappa inte gör det!

Men trots allt detta, trots allt skrik och gråt. Så fanns det ljusa stunder i våra liv, vissa dagar var bara tuffare än andra. Det var värt allt i slutändan och Loke är en underbar son!