Ångest
Dagen har lidit mot kväll och snart är det natt, det är fruktansvärt jobbigt. Kvällarna är värst, det är då alla tankar och alla funderingar kommer upp. Man slappnar av och låter allting bara vara, man har som en fasad uppe på dagarna och när man är själv på kvällarna så släpper det och man känner hur man blir trött i hela kroppen.
Jag vet inte varför jag har alla dessa tankar i huvudet, och jag vet med mig själv att jag borde prata med någon, men så fort jag tänker på det börjar jag gråta som ett litet barn. Ibland skulle jag behöva någon som bara håller om mig och låter mig gråta tills jag inte orkar mera, tror jag skulle behöva det. Jag har hållt så mycket inom mig, från jag blev gravid tills nu, och även innan jag blev gravid så har jag saker som vissa inte vet om. Jag lever nästan som i en dröm värld och låsas som ingenting, för att slippa prata om det. Jag har vant mig vid att stänga in saker som händer istället för att dela med mig om allt, jag är rädd för dömmande kommentarer och för att folk ska kolla konstigt på mig.
Men nu är jag bara orolig, för hur det ska gå med min lilla pojke som kommer. Hur jag ska kunna hantera allt? Hur det blir med hans pappa? Kommer jag bli ensam? Ja det är flera olika tankar som går runt i mitt huvud, känner för att fly, långt långt härifrån ett tag. Jag är inte redo riktigt än att bli mamma, men på något sätt är jag det. Men jag är bara så rädd för allting, tänk om jag gör fel? eller om jag gör illa honom? Tänk om jag inte alls blir en bra mamma? Vad sjutton ska jag göra då?! Tänk om han inte tycker om mig? Jag känner mig riktigt värdelös för att pappan inte vill vara med och det känns som mitt fel alltihopa. Jag är rätt less på att böla för minsta lilla, för jag vet att min pojke mår inte bra av det. Men jag kan inte heller rå för det, men innerst inne vet jag att jag kommer fixa det här och att han kommer tycka om mig. Men jag vill nog inte inse det, fast jag vet att jag har inte gjort något fel och jag förtjänar inte dessa tankar. Men det är väl såhär det känns, när man är 16 år och blivande ensamstående mamma. Jag vet att jag har Mattias och jag kan inte vara nog tacksam för att han finns där för mig. Även fast vi kan ha det rätt kämpigt ibland, men det är väl sånt som hör till förhållande. Sen kan jag nog förstå honom också, jag är väl inte den lättaste att ha och göra med just nu med alla mina gravid hormoner. Jag är väl helt galen, eller jag vet faktiskt inte. Är jag det Mattias? :)
Jag kan inte vara lätt alla gånger iaf, eller mitt gråtande. Gråter för minsta lilla och kan börja gråta bara man säger ett ord fel till mig. Det är sjukt jobbigt, hormonerna och jag gillar inte riktigt varandra. Jag kan ju lika bra erkänna nu, att jag faktiskt gråter som ett litet barn. För jag vet inte hur jag ska göra längre, jag känner mig till och med vilsen i mitt egna hus. Känner mig som en myra i denna stora värld..
Jag borde ta och gräva ner de här känslorna nånstans, så de inte kommer tillbaka. Men det funkar nog inte, men jag vet nu att jag måste kissa! Så nu avslutar jag detta inlägg, rätt meningslöst. Men jag behövde skriva av mig :)
Jag vet inte varför jag har alla dessa tankar i huvudet, och jag vet med mig själv att jag borde prata med någon, men så fort jag tänker på det börjar jag gråta som ett litet barn. Ibland skulle jag behöva någon som bara håller om mig och låter mig gråta tills jag inte orkar mera, tror jag skulle behöva det. Jag har hållt så mycket inom mig, från jag blev gravid tills nu, och även innan jag blev gravid så har jag saker som vissa inte vet om. Jag lever nästan som i en dröm värld och låsas som ingenting, för att slippa prata om det. Jag har vant mig vid att stänga in saker som händer istället för att dela med mig om allt, jag är rädd för dömmande kommentarer och för att folk ska kolla konstigt på mig.
Men nu är jag bara orolig, för hur det ska gå med min lilla pojke som kommer. Hur jag ska kunna hantera allt? Hur det blir med hans pappa? Kommer jag bli ensam? Ja det är flera olika tankar som går runt i mitt huvud, känner för att fly, långt långt härifrån ett tag. Jag är inte redo riktigt än att bli mamma, men på något sätt är jag det. Men jag är bara så rädd för allting, tänk om jag gör fel? eller om jag gör illa honom? Tänk om jag inte alls blir en bra mamma? Vad sjutton ska jag göra då?! Tänk om han inte tycker om mig? Jag känner mig riktigt värdelös för att pappan inte vill vara med och det känns som mitt fel alltihopa. Jag är rätt less på att böla för minsta lilla, för jag vet att min pojke mår inte bra av det. Men jag kan inte heller rå för det, men innerst inne vet jag att jag kommer fixa det här och att han kommer tycka om mig. Men jag vill nog inte inse det, fast jag vet att jag har inte gjort något fel och jag förtjänar inte dessa tankar. Men det är väl såhär det känns, när man är 16 år och blivande ensamstående mamma. Jag vet att jag har Mattias och jag kan inte vara nog tacksam för att han finns där för mig. Även fast vi kan ha det rätt kämpigt ibland, men det är väl sånt som hör till förhållande. Sen kan jag nog förstå honom också, jag är väl inte den lättaste att ha och göra med just nu med alla mina gravid hormoner. Jag är väl helt galen, eller jag vet faktiskt inte. Är jag det Mattias? :)
Jag kan inte vara lätt alla gånger iaf, eller mitt gråtande. Gråter för minsta lilla och kan börja gråta bara man säger ett ord fel till mig. Det är sjukt jobbigt, hormonerna och jag gillar inte riktigt varandra. Jag kan ju lika bra erkänna nu, att jag faktiskt gråter som ett litet barn. För jag vet inte hur jag ska göra längre, jag känner mig till och med vilsen i mitt egna hus. Känner mig som en myra i denna stora värld..
Jag borde ta och gräva ner de här känslorna nånstans, så de inte kommer tillbaka. Men det funkar nog inte, men jag vet nu att jag måste kissa! Så nu avslutar jag detta inlägg, rätt meningslöst. Men jag behövde skriva av mig :)
Kommentarer
Trackback