Sanningen
Det kanske är dags nu, dags nu att berätta varför jag inte mått så bra på sista tiden. Det har varit mycket mellan mig och Mattias, sedan springer tankarna om min lilla son runt i mitt huvud. Allt har kommit på en och samma gång, det är riktigt tufft då att försöka hantera allt som om man vore någon jäkla gud på molnen!
Jag är fortfarande männsklig och jag har fortfarande känslor även fast jag kan vara en riktigt hormonbitch!
Ibland känns det som om jag gjort helt fel val, för ibland vet jag inte hur jag ska klara allting ensam och veta allting min pojke kommer vilja. Jag är fruktansvärt rädd över att misslyckas, eller att behöva hjälp. Jag har alltid sagt att jag ska stå på egna ben och att jag ska fixa det här själv. Men jag vet med mig själv att jag kommer behöva hjälp och att jag kommer behöva ha någon som avlastar ibland, men jag kommer aldrig våga be om hjälp. Jag är rädd att bli "uthängd" som dålig mamma eller att folk ska dömma mig för att jag behöver hjälp. Det känns helt sjukt att jag ska behöva känna så, men det är så jag känner och har känt ända sen jag lärde mig att stå på egna ben, sen jag bröt ut mig ifrån mina gamla vänner. Sen dess har jag stått på egna ben och att nu behöva krypa till kroset och be om hjälp skrämmer mig. Nu kommer tåraran som vanligt, jag väntar världens finaste son, men ändå så känner jag mig inte riktigt lycklig. Jag älskar min son och det finns ingen tvivel om det, men jag är nog rädd bara. Jag kommer vara överlycklig när jag ser honom första gången, tror nog det mest är gravid hormoner som spökar i mitt huvud..
Jag vet att jag fixar det här, så länge jag bara ge mig fan på det! Min son är det finaste och det bästa jag kommer få i mitt liv :). Nu vet ni lite hur det ligger till och så, jag hoppas att ni förstår och har överseende med mitt bloggande då, jag kan inte alltid vara på topp ju! :).
Nu ska jag mysa med familjen, sen plugga med min jäkla uppsats och efter SOVA! :)
Godnatt alla underbara
Magbild ifrån igår, när jag satt ner :)
Jag är fortfarande männsklig och jag har fortfarande känslor även fast jag kan vara en riktigt hormonbitch!
Ibland känns det som om jag gjort helt fel val, för ibland vet jag inte hur jag ska klara allting ensam och veta allting min pojke kommer vilja. Jag är fruktansvärt rädd över att misslyckas, eller att behöva hjälp. Jag har alltid sagt att jag ska stå på egna ben och att jag ska fixa det här själv. Men jag vet med mig själv att jag kommer behöva hjälp och att jag kommer behöva ha någon som avlastar ibland, men jag kommer aldrig våga be om hjälp. Jag är rädd att bli "uthängd" som dålig mamma eller att folk ska dömma mig för att jag behöver hjälp. Det känns helt sjukt att jag ska behöva känna så, men det är så jag känner och har känt ända sen jag lärde mig att stå på egna ben, sen jag bröt ut mig ifrån mina gamla vänner. Sen dess har jag stått på egna ben och att nu behöva krypa till kroset och be om hjälp skrämmer mig. Nu kommer tåraran som vanligt, jag väntar världens finaste son, men ändå så känner jag mig inte riktigt lycklig. Jag älskar min son och det finns ingen tvivel om det, men jag är nog rädd bara. Jag kommer vara överlycklig när jag ser honom första gången, tror nog det mest är gravid hormoner som spökar i mitt huvud..
Jag vet att jag fixar det här, så länge jag bara ge mig fan på det! Min son är det finaste och det bästa jag kommer få i mitt liv :). Nu vet ni lite hur det ligger till och så, jag hoppas att ni förstår och har överseende med mitt bloggande då, jag kan inte alltid vara på topp ju! :).
Nu ska jag mysa med familjen, sen plugga med min jäkla uppsats och efter SOVA! :)
Godnatt alla underbara
Magbild ifrån igår, när jag satt ner :)
Kommentarer
Zandra säger:
det är alltid saker i huvudet som ska åka runt och spöka och irritera.
jag hoppas verkligen att det blir bättre för dig.
och du, att kunna be om hjälp gör faktiskt en till en bättre människa och sen ska du se att du blir en bättre mamma och du känner att du behöver en paus och tar hjälp för att få en paus istället för att vara en trött och utbränd mamma.
det kommer att gå kanonbra för dig!
Amanda, 15år och gravid säger:
Det här fixar du bruden! :D
Trackback