18 år & Mamma till Loke♥

Nu ska ni får veta hela sanningen och endast sanningen ifrån mig, detta har jag hållt inom mig! Inte ens mina föräldrar om det och jag har väl trott att det är bäst så. Men nu känner jag mig till bra själv och anser att det är dags att öppna "boken" om mig själv och berätta lite hur och varför jag valt att göra det här beslutet. Så vi kör igång, och jag kommer sväva bort i gamla saker som har hänt och allt sånt, men det är bara hänga med så blir det bra :).

Jag har fått många frågor under min graviditet om varför jag valde att behålla, och jag har alltid gett svaret "kände att det var rätt". Men det svaret stämmer inte riktigt, inte fullt ut. Jag har som alla tonåringar haft mina perioder där livet är skiten en stund och där livet är underbart och älskvärt i andra stunden. Det är inge fel med det, det är ju normalt. Alla tonåringar måste hitta sig själv och alla måste gå den vägen de själva vill. Men jag har inte alltid gått min egna väg, inte jämt! Ibland gjorde jag som alla andra sa och jag gjorde allt för att ligga de till lags. Tills den dagen jag insåg att jag skadar bara mig själv och de njuter bara av det. Så jag slutade, jag började gå min egna väg och jag har alltid varit annorlunda i sättet jämfört med andra tjej som jag har gått i samma klass med. Så det slutade med att jag blev utstött, mobbad och alla va på mig jämt! Jag blev van med att leva med det, jag struntade i vad alla sa till mig. Jag fortsatte mitt liv precis som jag ville, jag träffade killar, jag umgicks med utländska killar, blev helt enkelt en pojk flicka. Så kan det bli ibland, men jag behövde hitta mig själv. Jag blev mobbad redan i 1:an av en annan tjej, för hon tyckte jag var fet och jag mådde dåligt redan som barn. Men jag visade det aldrig först jag kom upp i 6:an och kaxade emot och blev uppkäftig mot allt och alla! Lärarna fick stå ut med mina utbrott, mina föräldrar och jag drog mig mer och mer undan. Jag bråkade en hel del med tjejer, höll killarna närmast och umgick bara med de. När jag började högstadiet blev allting bara värre och värre, killarna i nian tycket om att jag var lite som jag var och jag döljde inget för någon. De visste att jag var svag och jag tröstade mig med de, inte så att jag låg med de. Men deras tröstande ord var bekväma att höra och jag blev ju glad. Men jag insåg rätt snabbt att de bara ville utnyttja mig, så jag tog avstånd ifrån de och killarna blev förbannade! Tjejerna började kalla mig hora, slampa och allt möjligt. Så jag blev mer och mer deprimerad, när jag började 8:an skolkade jag en hel del och jag gick till slut ner i depression. Jag började skära mig en hel del och började hänga med helt fel gäng! Jag umgicks med de som var 18-22 år när jag själv bara va 13-14 år. Tillslut blev det helt galet och jag försökte ta avstånd, detta har varit en hemlighet och jag har alltid skäms över detta. Kanske för alla dömmande kommentarer alla skulle ge mig ellr för att alla skulle tro att jag själv gjort något. Men eftersom jag insåg varför de jag umgicks med var fel gäng, vad när jag insåg att de faktiskt gick på droger. Jag har aldrig gjort något, jag tog snabbt avstånd ifrån killar och jag blev ensam igen.
På hösten hittade jag en kille vid namn R, jag var 13år och han var 19, alla var emot det ifrån början och nästan förbjöd mig att träffa honom. Men jag lyssnade inte och vi blev tillsammans!

Vi höll ihop i 1år och 4 månader tillsammans, det var nog aldrig bra mellan oss och vi hade det rätt tuftt tillsammans. Jag gick även igenom ett missfall med denna kille, då han misshandlade mig och slog mig så hårt att jag förlorade barnet i 3 månaden. Jag har aldrig pratat med någon om det hära och jag uppsökte aldrig ett sjukhus för det hära. Jag var ju bara 13 år, jag var ju rädd att de skulle anmäla honom för våldtäkt elr något sånt! Jag var totalt vettskrämd pga att detta och jag drog mig in ett skal inom mig, pratade inte så mycket med någon och var för det mesta arg och tyst. Alla trodde det berodde på puberteten och allt sånt, men de hade ingen aning om vad som pågick. Jag gjorde slut med denna kille tillslut och jag fortsatte med att umgås med killar som jag då hade hittat i min nya skola som jag byte till. Det blev bättre för varje dag som gick och fick kommentaren " jag har aldrig sett dig så här lycklig" ifrån min mamma, när jag började må bättre. Det hade hunnit blivit 2010 istället för 2008 för er som inte hänger med :), jag hittae en ny kille vid namn S på min nya skola och vi höll ihop i 3 månader tills det blev sommarlov och vi både ville vara "fria". Så vi dumpade varandra, men innan allt detta så gick jag gör något som jag inte ångrar. Men det var sjukt jobbigt, jag fick reda på att jag var gravid och jag gjorde abort... Det tog hårt på mig, utan stöd från honom eller någon annan, så jag stack iväg ända ner till Malmö för att träffa en kille vid namn D. Jag trivdes med honom och vi hade det kul eller ja sådär iaf, han var väl inte den jag trodde han var. Blir väl så när man blir "kär" via datorn, men vi va nog tillsammans 2 månader, innan jag dumpade honom pga avståndet mellan oss. Så jag börjad träffa mitt ex R, vi skulle testa igen, men vi båda visste att det aldrig skulle funka. Så vi gav upp, och jag fortsatte som singel. Jag var fri för första gången på nästan 3år! Jag hade bara mig själv att tänka på, tills den där kvällen i September. När jag va med på min syster fest och träffade honom, han som jag trodde den som jag skulle vara lycklig med. Jag blev riktigt jäkla packad den kvällen och det hela slutade med att jag vaknade upp i hans säng dagen efter. Ingen riktigt minne hur, varför eller vad klockan va när jag kom dit. Men jag kommer ihåg att jag kände lukten av kossor när jag vaknade på morgonen och det var sant. Jag hade hamnat hos min syster killkompis lillebror, det kändes sjukt! Men det var ju bara att kliva upp, inte fan kunde jag ligga där och bara låsas som ingenting! Men allt var bra den dagen, sen så fortsatte vi träffas. Jag hade väl hoppas på något stort mellan oss, men när beskedet kom och vi fick reda på att jag var med barn, så va han inte lika glad längre. Vi träffades inte lika ofta längre, jag fortsatte jobba hårt på min lärlingsplats och jag pluggade dag som natt för att slippa tänka på saken. Jag visste ju hur jag ville ha det, efter förlorat ett barn och även gjort ett abort, så visste jag exakt hur jag ville ha det. Han var på ifrån början och han ville det, men han åkte iväg en vecka och kom sedan hem igen och sa " jag vill inte längre, du får göra abort" Då gick droppen för mig, man leker inte med ett annat liv och det är ingen docka! Det va hans egna kött och blod han bad mig att döda, jag kunde inte. Så jag valde att behålla det, jag tror nog inte att han någonsin kommer acceptera mitt val. Han är inte så värst intresserad utav barnet eller att försöka ha någon kontakt med mig.
Så när vi gjorde slut, så träffade jag Mattias. Eller vi hade redan hållt på ett tag, vi var ju galet kära i varandra. Och jag älskar honom otroligt mycket, han har varit ett enormt stöd för mig! Han har varit med nästan ifrån början av min graviditet, och så mycket som han bryr sig om både mig och min pojke så tvivlar jag inte en sekund på honom. Han är underbar!

Så nu sitter jag här, 16 år och blivande ensamstående mamma till en lite pojke! Åh vet ni en sak?! Jag är så otroligt stolt över att bli mamma, jag skäms inte ett dugg över det!
Jag har varit precis som alla andra tonåringar, men nu har jag växt upp!
Jag har ärr på mina armar och även lite på bena, jag skäms inte över att jag har mått dåligt. För hade jag inte gått igenom allt jag har gått igenom, så hade jag aldrig varit den jag är idag och jag kanske inte alls suttit här med ett kommande barn! Jag är stolt över den jag är idag, jag kanske inte gjort bästa valen i mitt liv och jag skulle kunnat gjort mycket annorlunda. Men jag trivs med livet nu, och det jag har gått igenom har gjort mig stark som person! :)

Det känns som en lättnad, efter att ha skrivit detta inlägg, Underbart! :)



Utan dig min älskade son, är jag ingenting!