Känslor

Har nog aldrig riktigt tänk på det först nu, det är nu allting går upp för mig. Sitter med förvärkar som krampar till ordentligt i magen och ryggen, smärta går fortfarande att hantera. Men det gör på något sätt så ont att jag bara vill gråta, antagligen för att jag vet att det bara är förvärkar än så länge och jag kommer få "plågas" med de ett tag till. Det är 12 Juni idag och jag är verkligen skit nervös, om exakt 29 dagar har jag ett son. Jag har ett eget liv att ta hand om och jag tror nog inte jag har förstått det först nu. Jag ångrar mig inte och jag önskar inte att jag hade gjort något annat, men ibland far tankarna iväg och det ända som är kvar är tårarna som rinner ner för min kind. För två dagar sen gick jag ut första året i gymnasiet och jag va inte ens där, jag fann inte ingen lycka i det hela. Jag vet ju med mig själv att jag ska göra exakt samma sak efter min mammaledighet, ska jag gå ut första året igen. Så det blir inte speciellt märkvärt för mig, jag ångrar mig inte. Men om 29 dagar är mitt "tonårs" liv borta, jag är mamma då och jag har inte mig själv att tänka på längre. Jag har en son som är beroende av mig 24 timmar om dygnet, någon som ska kalla mig mamma och som kommer behöva mig i resten av mitt liv. Jag är kanske redo elr iaf vad jag tror, men innerst inne så tvekar jag och jag känner på mig att jag verkligen skulle behöva skrika ur mig allt och bara stor gråta. Men jag hatar att gråta och jag hatar att visa mig svag för andra, jag stänger hellre in mig och gråter i min ensamhet. Jag gillar inte att prata om mina känslor och jag gillar verkligen inte hur folk kan dömma mig.. Jag ångrar mig absolut inte och jag vill verkligen ha min son, men helst av allt skulle jag vilja veta att jag kommer klarar det här galant utan några stora problem, och jag skulle också redan nu vilja ha min son och se på honom och veta med mig själv att han är det bästa som hänt mig. För just nu sviker jag mig själv och jag trycker ner mig själv för att jag är så himla nervös, jag ska bli ensamstående mamma vid 16 års ålder, det är känns helt galet! Men det är inte första gången i världs historian som det händer!

Känslorna tar över och tårarna sprutar, måste nog ta ett paus för ett tag.. Rensa tankarna lite ifrån allt, bloggar senare!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback