I doubt myself, sometimes I just want to give up
Nu kör vi saninngen från början till slut!
Jag mår inte bra, jag är deprimerad till fullo. Jag har hamna i sån här förlossningdepression, som vissa kvinnor får en förlossningen. En sådan har jag hamnat i, jag är deprimerad för minsta lilla och jag gråter för nästan ingenting. Jag kämpar med allt möjligt just nu, det är inte bara för att jag har fått Loke. Det är så mycket runt omkring just nu, det handlar om Lokes frejkabyxa, Lokes kolik, min ryggproblem som kanske leder till operation i höst, vara ensamstående, försök till att plugga upp matten, övningsköra, vännerna försvinner och lite där till. Men det där är det tyngsta sakerna som dynger mig för tillfället, är så sjukt tufft att vara ensamstående och försöka få allting att fungera och att man aldrig får tappa tålamodet gör allting lite jobbigare.
Men jag kämpar så mycket jag bara kan, mamma vill att jag söker hjälp för att få prata med någon.
Men jag är inte redo för det, jag är inte redo ännu att söka hjälp. Jag vill kunna klara mig själv, jag har läst för fullt angående förlossningsdepression. Det finns så mycket information om det på internet, så jag behöver inte gå till någon läkare för att få veta att jag är psykist sjuk och en dålig mamma. Jag klarar mig fint utan det och jag ska bearbeta detta helt själv, det är inte så att jag inte älskar Loke. Men ibland skulle jag behöva komma ifrån hans skrik och allt sånt, bara få andas ut lite grann.
" Att man tvivlar på sin egen förmåga att ta hand om barnet. Om det blir problem med amningen kan det bidra till en känsla av hopplöshet.. Om man tidigare i livet har varit deprimerad av andra skäl ökar risken att man får en depression i samband med att man blir förälder, om barnet skriker mycket eller bara sover i korta perioder."
Detta är informationen jag har läst om på internet, jag har många gånger tvivlat på min roll som mamma. Och det va speciellt under första tiden jag skulle vara hemma själv. Sedan fick jag ju även problem med amningen som lede till att jag mådde ännu dåligare och jag fick övergå till ersättning. Jag kände mig värdelös och va utom hopp då, sedan blev det inte bättre av att Loke har kolik och skriker mycket samt sover mest korta stunder..
Sen har jag även haft en svår depression tidigare i livet och redan innan jag visste att jag var gravid.
De depressioner har varit fruktansvärda och det har nästan ledet till självmordsförsök! Ja nu är jag fullt ärligt, för jag behöver vara det, jag behöver få berätta sanningen. Jag måste skriva av mig, det kan hjälpa en hel del, tror jag.
Istället för att gömma undan sina besvär måste man ta tag i de, bearbeta de ordentligt! Mina självmordsförsök har med min gamla depression att göra, så som mobbning långt upp högstadiet, utnyttjad av killar och en del privata saker.
Jag ska fixa detta och jag vet att mamma stöttar mig till fullo. Den dagen jag är redo att söka hjälp, så ska jag göra det. Jag vet att jag fixar det här så länge jag håller huvudet högt och bara tänker positivt. Men detta är väl också en anledning varför jag gnäller mycket...
Men nu ska jag lägga lilleman och sedan fortsätta med mitt rum!
Ciao
Bjuder på en bild på mig:)
Jag finns alltid här för dig om du vill lätta på hjärtat :)!
eftersom att du verkar så medveten om din deprission så tycker jag att du ska ´berätta det för din barnmorska på bvc (om honinte redan vet så att säga) och faktiskt ta den hjälp som går att få. istället för att vänta, det kan bli så mycket värre då!
ibland kan det vara lättare att prata med någon som inte känner dig sedan innan osv.
kram
Du verkar klok, och har folk som är där för dig. Det är vanligt att få förlossningsdepressioner så det kanske är värt att ta upp det på bvc ändå.