18 år & Mamma till Loke♥

Jag kväver mina sorger, mina känslor, min svaghet. Men idag tog det stopp och det går inte trycka på med mera skit, allting är inte toppen, okej ? Jag har erkänt detta för mig själv för länge sen, men inte för någon annan. Jag lever i lögner av skratt och tårar, mina leenden är falska och mina skratt är tillgjorda. Jag vill inte leva såhära, jag vill kunna skratta för att jag är lycklig inte för att jag måste, jag vill le för att det är äkta! Jag har ångest och jag lider av panikångest kvällstid. När ingen ser låter jag tårarna fall, jag släpper ut allting som jag håller inom mig.

När Loke föddes fick jag något som heter förlossningsdepression och jag sökte hjälp, jag gick till BUP pratade och pratade. Men när jag kände att känslorna tog över och att jag ville öppna mig mera så stoppade jag allting och sa istället att jag mådde bättre och slutade gå dit. Jag insåg att jag litar inte på de för att öppna upp min stängda bok, så jag lät allting va. Jag knuffade undan mina känslor och stoppade in de längst in i mig själv lät de inte komma fram och det fungerade... Ett tag, det är inte först några månader sen jag insåg att jag fortfarande lider av förlossningsdepression, kanske inte just förlossning utan istället bara en depression.

För jag har alltid bestämt mig för att vara hon tuffa som skrattar svagheten i ansiktet, men nu sitter jag här i hysterisk gråt och hatar mig själv! Jag erkänner allting nu, jag lider av en depression. Så varsågod nu att sparka på mig, jag kan leva med er svaghet över att behöva sparka på en person som redan ligger ner och är svag!

Så helt ärligt, allt gulli gull är inte så äkta som det ser ut. Innerst inne gråter jag daligen och jag sliter ut mig själv för att dölja allting så bra, men just idag sa allting upp och istället slutade med ett hysteriskt gråt när jag ställde mig på tunnelbanan för att åka och möta mamma efter att ha spenderat dagen med Omar. Jag orkade inte hålla nånting inne längre, jag släppte istället ut 4 år av smärta, ånger, känslor, hat och kärlek! Allt som har hänt på sista tiden har dragit och slitit isär hela mig själv. Allting som hände med Sarah fick mig att bara ge upp hoppet om allting, efter allt det slutade jag bry mig. Sen dess har jag levt för rykterna, andast för andras folk lycka, klivit upp för Loke skull , ingenting har varit för att göra mig själv längre utan för alla andras skull. Om jag inte hade haft Loke just nu, hade jag dragit täckte över huvudet och hoppats på att jag skulle ha dött av kvävning av mitt täcke!

Jag har varit så stark och håll huvudet så högt upp för att överleva så att jag inte längre orkar. Idag är det slut med det, jag tänker inte vara någons bollplank där man kan klaga och trycka ner skit på mig för att man är sur på någon annan, jag tänker inte hålla om någon och tycka synd om personen för att sen få kniven i ryggen, jag tänker inte stå med öppna armar längre.. Jag tänker stänga  "fritidsgården" och tänker bara tänka på mig och Loke, allting kommer att handla om oss, ingenting är för någon annans skull längre. Gillar du mig? ja tja ta en kölapp för jag har tagit semester. Jag vill inte ha någon, ingen annan än Loke. Han är min livsdrog, han är min drog precis som kokain för en nerknullad hora. Utan honom ser jag inget livsljus i den här skit världen, han är min glöd!

Jag kommer inte bli bra om en vecka eller två, det kommer ta månader att jobba ut allting som har förstörds under alla dessa år, jag kommer aldrig vinna tillbaka min barndom som jag blev av med som 13 år gammal flicka. Jag kommer alltid lida av panik när folk håller fast mig, jag kommer aldrig att lita på någon fullt ut. Jag har brutit ihop hel och jag klarar inte av detta längre. Jag har stått här, stöttat och funnits där för andra, jag har spenderat kvällar för att hjälpa andra. Men nu när jag behöver hjälp, någon som stöttar mig. Vem är där då?! Nä just det, jag står själv på egna ben och jag jobbar upp allting själv.

Jag är en trasig själ som tjepar ihop mig själv dagligen och sen låter jag återigen någon förstöra mig.

Att leva med en depression är inte det lättaste, att veta att det finns där inne nånstans och lurar är så himla obehagligt, men att sen släppa ut det och erkänna det för sig själv. Det är snäppet värre, det är som att erkänna för sig själv att man är misslyckad och helt världelös utan att man vet varför riktigt. När jag för första gången fick "diagnosen" förlossningdepression trodde jag läkaren sa fel, jag slets i timmar av hat mot mig själv. Jag kände mig så misslyckad som person, jag avskyde mig själv som mamma och ibland gick tankarna till att jag borde adoptera bort Loke till nån annan mamma. Men idagens läge mår jag bra i den fronten, jag älskar min mammaroll, jag njuter av varje sekund som mamma och Loke är mitt liv! Min depression har gått in längre, grävt upp det som jag länge försökt dölja.

Men jag har idag insett att jag måste prata, prata med någon som kan lyssna och förstå mig utan att ge mig några dömmande blickar eller nerlåtande kommentar. Jag erkänner att jag måste söka hjälp, men att ansöka om hjälp är som att slita ut mitt egna hjärta, jag har alltid velat klara mig själv. Men nu gör jag inte det längre och jag behöver hjälp!

Men samtidigt som jag sliter med mig själv och min depression, så slits jag även med att vara en toppen mamma till Loke, en studernade idiot som vill ha en utbildning, en tjej som ska lyckas ta körkort och sen helt ärligt bara leva ett helt normalt liv med min son och försöka finna glädjen av allt som hänt och händer!

Men jag drar repliken från svenska björnstammen, "Vart jag mig i världen vänder står jag här i tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig"