18 år & Mamma till Loke♥

Att jag inte visste något om det här känns hemskt, jag minns att jag tyckte hon va frånvarande. Men jag vet att hon va det ibland eftersom inte mådde något bra och så. Men om jag bara visste något så hade jag hämtat hem henne, min fina Sophie!

Usch vad jag avskyr att tänka på det här, det är hemskt! När jag fick reda på det här stod jag på tåget och hade precis möt upp min mamma från jobbet!

mamma kläcker ur sig;

-"har du sett något?"

jag svara förvirrat;

- "sett vadå?"

Jag minns att min mamma blir tyst några sekunder och sedan letar hon reda på tidningen i sin väska, hon plockar upp aftonbladet och säger "jag är ledsen gumman", hon ger mig tidningen och jag vänder på och se framsidan och jag känner hur mina ben ger upp och jag bara skriker inombords, framför mina ögon trycks denna bild upp;

Jag känner hur hela min kropp ger upp och jag grät hysteriskt! När jag fick denna tidning i handen hade hon lämnat oss redan för en vecka tidigare! En vecka hade gått innan jag fick reda på något, jag kollade på min mamma och fick svaret "jag ville inte berätta något, men nu hade jag inget val".. Jag grät hysterisk, den dagen va allting svar och jag svor på mitt liv att mannen som skadade henne så aldrig någonsin gå fri i hela sitt liv, han ska få ett straff från mig också.. Jag minns än idag hur jag va besatt av tidningen, radion allting som kunde berätta något om hennes fall och hur det skulle gå med mannen... Igår va det exakt 3 år sen Sophie lämnade oss och jag vet med mig själv att hon mår så mycket bättre där upp och sin pappa än hos oss här nere!!

Här är några artiklar från expressen och aftonbladet;