18 år & Mamma till Loke♥

Tankar snurrar runt och jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Känslorna finns kvar och jag älskar dig fortfarande konstigt nog, även fast du har svikit mitt förtroende så många gånger så älskar jag dig... Jag försöker att strunta i tankarna om dig, bara lägga allting åt sidan. Men det går bara inte, allting hänger kvar och vi har gått igenom så mycket trots att vi inte varit tillsammans så länge. Jag kan inte släppa tankarna om dig och jag avskyr mig själv för det. För jag vet innerst inne är du inte värd ett skit ifrån min sida längre, för du har sårat mig för många gånger och du har fått mig att gråta som ett litet barn varje gång du har gått bakom min rygg.. Innerst inne vet jag med mig själv att borde bara säga "tack och hej" till dig.. Men känslorna finns ju kvar och det är inte lätt, men varför ska det vara så förbannat svårt!?!

Ja ni det är så mina tankar går runt idag, jag har fått några kommentarer om att min son har all rätt att träffa sin pappa.. Så med handen på mitt hjärta kan jag säga att Mattias INTE är pappa till mitt barn, vi träffades i början av min graviditet. Men K som är den riktiga pappan till mitt barn är nog inte så värst intresserad, så jag vet inte vad jag ska göra. Självklart ger jag honom möjligheten att hälsa på och allt sånt, men Loke är så himla liten att han lär inte förstå att det är hans pappa. Så varför ska jag stressa fram något? Jag låter det finnas i luften och hoppas på att allting bli bra tillslut!

Men jag har insett nu att vara ensamstående mamma är inte det lättaste jobbet, trots att jag bara har ett barn. Så jag säger bara "starkt jobbat" till er som är ensamstående till fler barn :). Det har gått en vecka sen lilla kråkan kom till världen och ögonen går i kors på mig! Han har ett jäkla humör redan nu och han vill helst inte sova på nätterna utan har skrikfest mitt i natten och sover istället lugnt och fint på morgonen/dagarna! Sen är jag ingen natt-människa, jag behöver min sömn och den får jag inte när han skriker.. Men jag antar att det är bara att hålla ut, det blir ju bättre sägs det :)
Men när jag stod där med mitt gravidtets test i handen och det visade positivit, visste jag inte att jag skulle stå här med en son och vara ensamstående.. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig antar jag, det har alltid massa överraskningar och sånt. Men jag biter i det sura äpplet som man brukar säga och tar på mig dessa jobbiga nätter, ömmande bröst och sömnbristen för jag valde ju allt själv att behålla min son.. Men det är inget jag ångrar!!

Men nu har kråkan vaknat, så nu är det dags för lite mat igen :)..
Puss & Kram


Mitt älskade barn, med dig är jag starkast på jorden!